25 år efter Gates Mission, 3 berättelser och ett mysterium

Om inte en Indien-Pakistan kärnkraftskris, vad handlade då Gates-uppdraget om?

Tidigare USA:s försvarsminister Dr. Robert M. Gates. (Källa: Reuters foto)

Den här dagen för 25 år sedan - den 21 maj 1990 - flög Robert M Gates, dåvarande president George H W Bushs biträdande NSA, ut från New Delhi efter en tvådagarsresa som hade följt på ett liknande flygbesök i Pakistan.

I Pakistan hade Gates träffat president Ghulam Ishaq Khan och arméchefen general Mirza Aslam Beg. I Indien träffade han alla topptjänstemän i VP Singh-regeringen, som då hade varit i tjänst i ungefär sex månader. Medan han var i Pakistan kunde Gates inte träffa premiärminister Benazir Bhutto.

I mitten av mars 1990 hade Bhutto, under ett besök i PoK, meddelat att Pakistan var förberett för tusen års krig med hinduiska Indien för att befria Kashmir. Detta var en spänd tid i förbindelserna mellan Indien och Pakistan. Kashmir brann, den nya inrikesministern Mufti Mohammad Sayeeds dotter Rubaiya hade kidnappats och släppts av militanter bara ett par månader tidigare. Premiärminister V P Singhs National Front-regering var skakig, beroende av externt stöd från vänstern och BJP för att överleva.

Premiärministern svarade Bhutto i Lok Sabha den 10 april: Jag varnar dem [att] de som talar om tusen år av krig bör undersöka om de kommer att pågå [i] tusen timmars krig. Strax efteråt, under ett tal till trupper i Sriganganagar, sa han att Indien var i färd med att inleda militära åtgärder mot Pakistan.

ryan leksaker recension socialblade

Indien hade då utplacerat paramilitära styrkor och reservarméenheter till Kashmir. Indiens högkommissarie i Pakistan, J N Dixit, kallades till utrikeskontoret i Pakistan för en förklaring.

Fram till här är fakta obestridliga. Det som hände därefter - som ledde till Gates besök på subkontinenten - är dimmigt. Det finns tre breda berättelser - den amerikanska, pakistanska och indiska versionen.

—-

Den amerikanska versionen lades fram av den undersökande journalisten Seymour Hersh i ett stycke i mars 1993 i The New Yorker. Den sade att spänningarna mellan Indien och Pakistan hade eskalerat så mycket att kärnvapenangrepp övervägdes. Indien flyttade sina militära anfallsformationer till Rajasthan-gränsen och pakistanierna började en motmobilisering. Pentagon, skrev Hersh, hade bevis för att Islamabad förberedde sig för att distribuera kärnvapen - detta var, avsevärt, en tid då USA:s president fortfarande intygade enligt Pressler-tillägget att Pakistan inte hade en kärnvapensprängladdning.

Kärnkraftsvinkeln gjorde Gates-uppdraget kritiskt. Han säkrade ett löfte från Pakistan om att det skulle stänga terrorträningsläger och gav varje land satellitbilder som visar truppernas positioner på andra sidan. Inom två veckor efter Gates besök var krisen över.

Gates, nu 72 och pensionerad nästan fyra år som president Barack Obamas försvarsminister, hade då sagt: Pakistan och Indien verkade ha hamnat i en cykel som de inte kunde bryta sig ur. Jag var övertygad om att om ett krig började så skulle det bli kärnvapen.

Den pakistanska versionen av händelserna är något annorlunda.

Enligt den berättelsen blev Islamabad misstänksam efter att några indiska pansarenheter inte återvänt från träningsövningar i Rajasthan, och detta ledde till en cykel av utplacering och motutplacering av styrkor på båda sidor. Pakistansk underrättelsetjänst verkade tro att Indien och Israel – två länder som då inte hade fullständiga diplomatiska förbindelser med varandra – planerade ett flyganfall mot Dr A Q Khans Kahuta Research Laboratory.

För att förebygga attacken, sade Gen Beg, beordrade Bhutto armén och flygvapnet att göra sig redo. En skvadron av F16 flyttades till Mauripur [en bas i Karachi] och vi drog ut våra enheter och allt för att beväpna flygplanet, [som utförde] rörelse från Kahuta, rörelse från andra platser, som plockades upp av de amerikanska satelliterna.

USA reagerade med att skicka Gates, enligt den pakistanska berättelsen, som Pakistan använde för att varna Indien och betona sin beslutsamhet att inleda en kärnvapenattack. Uppdraget skapade trenden att amerikanska presidenter skickade ut ett sändebud under varje subkontinental kris.

Indiens version - formulerad av K Subrahmanyam i 1999 års Kargil Review Committee Report - är helt annorlunda.

Enligt denna berättelse, även om majoritetens åsikt bland tjänstemännen var att det fanns ett underförstått pakistanskt kärnvapenhot, förkastade den dåvarande indiske utrikesministern, SK Singh, tanken på hotande krig som en saga och beskrev konflikten som en elefantisk icke -kris.

Ett decennium senare, efter publiceringen av Thomas Reed och Danny Stillmans The Nuclear Express: A Political History of the Bomb and its Proliferation, hävdade Subrahmanyam att Gates-uppdraget varken hade desarmerat en pågående kris eller hjälpt till att avvärja en odefinierad framtida kris. Enligt indiska tjänstemän som var nära utvecklingen då tog Gates inte ens upp kärnkraftsfrågan. Berättelser om att indiska militära förberedelser uppfattas ha utlöst krisen är också osanna - USA:s dåvarande ambassadör i Indien, William Clark Jr, har gjort det klart att den indiska armén hade tillåtit USA:s försvarsattaché att turnera omfattande gränsområdena, vilket gör det klart att inga styrkor hade satts in för en förestående operation.

-

Om inte en Indien-Pakistan kärnkraftskris, vad handlade då Gates-uppdraget om? Enligt Reed och Stillman genomfördes ett kärnvapenprov för Pakistan av Kina vid Lop Nor den 26 maj 1990 - en vecka efter att Gates besökte Pakistan. Det var förberedelserna för detta test som förmodligen ledde till Gates resa till Pakistan. Besöket i Indien och historien om en Indo-Pak-kris var, enligt Subrahmanyam, avsedda att dölja det kärnvapenprov som Kina genomförde på Pakistans vägnar.

I oktober 1990 nekade president Bush certifiering enligt Pressler-tillägget till Pakistan och avbröt allt amerikanskt bistånd till Islamabad. Både Indien och Pakistan gick öppet med kärnkraft 1998. Resten är, som de säger, historia.

Dela Med Dina Vänner: