Varför skrivande är en form av introspektion för den lankesiske författaren Anuk Arudpragasam, vars nya roman finns på Bookers långlista
Sri Lankas tamilska författare Anuk Arudpragasam om hur inbördeskriget i hans land format hans medvetande, han skrev som en form av introspektion och hans nya Booker långlistade roman.
Spring tyst, spring djupt: Anuk Arudpragasam (Med tillstånd: Penguin books) Liksom i hans liv, rikoschetterar effekterna av Sri Lankas nästan tre decennier långa inbördeskrig genom Anuk Arudpragasams skrifter. Jag ville skriva en roman om förhållandet mellan en ung man och hans mormor, men under skrivandets gång började kriget komma in i berättelsen på olika sätt. Efter ett tag stod det klart att även detta skulle bli en roman om kriget, även om en som handlade om krigets psykiska återverkningar snarare än dess omedelbara våld, säger han om sin Booker Prize långlistade andra roman, A Passage North (Penguin Hamish). Hamilton, 599 Rs), en meditation om frånvaro, sorg och arvet från inbördeskriget, som följer hans debutverk, The Story of a Brief Marriage (2016).
För fem år sedan tillkännagav publiceringen av hans 2017 DSC-pris för sydasiatisk litteraturvinnande debutverk ankomsten av en extraordinär ny röst i sydasiatisk litteratur. Försvårar publiceringen, och även det, till kritikerros, uppgiften att skriva den andra romanen? Jag vet inte om andra romaner är svårare i allmänhet, men för mig var min andra roman mycket svårare. Det hade egentligen inte att göra med hyllningar eller förväntningar – det kom snarare från att man valde att skriva en roman som var formellt utmanande: en roman utan dramatik, en som ägnar konstant uppmärksamhet åt en enskild individs medvetande, säger 32-åringen. -gammal srilankesisk tamilsk författare.
hur mycket är Jeff Foxworthy värt
Den individuella Arudpragasam syftar på är Krishan, den tamilska huvudpersonen i hans nya verk av lysande filosofisk tyngd. Antydan om att hans mormors vaktmästare Rani råkade dö tar Krishan med på en resa, både intellektuell, känslomässig och fysisk, till landets norra provins för att delta i Ranis begravning. Det finns lite action i romanen, fokuserad eftersom den är hårt fokuserad på Krishans förhandlingar med ett efterkrigstidens Sri Lanka, men liksom hans tidigare roman är även detta ett rekviem för dem som förlorats i striden och de som lämnats efter.
Arudpragasams första roman, som utspelar sig under en enda dag, var belägen i hjärtat av det etniska kriget i Sri Lanka, där våldet hoppade av sidorna i staccato-skurar av dissonans och störningar. Den följde Dinesh, en 16-årig tamilsk pojke i ett flyktingläger i norra Sri Lanka när det utdragna kriget närmade sig sitt slut, som tvingas erkänna brotten i sitt korta, traumatiska liv, när han får ett äktenskapsförslag till en ung kvinna, en medfånge på lägret. A Passage North avlägsnas från det kaosets omedelbarhet, och fokuserar istället på en inre reflektion, ett avstånd, både rumsligt och tidsmässigt, från våldets kroppslighet. Från säkerheten i det avlägsna Delhi, där han var en grundstudent, trålar Krishan först nyhetswebbplatser, bloggar och civila arkiv, genomsöker febrilt rapporter och fotografiska bevis på det oupphörliga våldet i ett krig som, precis som Arudpragasam själv, hans huvudperson har haft tur. tillräckligt för att observera på avstånd.
Arudpragasams första roman, som utspelar sig under en enda dag, var belägen i hjärtat av det etniska kriget i Sri Lanka, där våldet hoppade av sidorna i staccato-skurar av dissonans och störningar. När Krishan äntligen återvänder till Sri Lanka efter krigets blodiga slut 2009, är det bara genom anekdotiska berättelser om överlevande, genom utländska dokumentärer som anklagar den lankesiska regeringen för krigsförbrytelser som han kommer att inse hur enormt lidandet hans folk har. Det fanns ett element av självhat i detta arbete, visste han, en önskan att straffa sig själv för det han hade undkommit genom att utsätta sig själv för det så våldsamt han kunde, men det slog honom nu att det kanske också fanns något religiöst i hans hängivenhet att förstå de omständigheter under vilka så många människor hade raderats från världen, som om han försökte konstruera, genom denna fantasihandling, ett slags privat helgedom till minnet av dessa anonyma liv, skriver Arudpragasam i boken .
Det finns en sällsynt glödhet i Arudpragasams författarskap, en kontemplativ tenor som skär genom kravet på snabbhet som det moderna livet kräver. Det tillåter läsaren att sakta ner och dröja - över hantverket i varje utsökt mening, över smidigheten i hans tankar, som spänner över litterära och filosofiska traditioner. Att skriva är för mig den mest värdefulla formen av introspektion. Och eftersom vardagen för de flesta människor är den viktigaste komponenten i livet, snarare än ögonblick av handling eller drama, är jag mest intresserad av de former av introspektion som sker under det dagliga, vana livet, säger Arudpragasam.
Dessa meditationer – på ens plats i tiden – ersätter konventionella narrativa element som plot, och förlitar sig istället på en cerebral medvetenhet om rupturer som markerar övergångar. Med min första roman låg det en tonvikt på att skildra ljud framför syn, och jag tror att det har att göra med hur det vi hör kan vara mycket mer desorienterande än vad vi ser... Att fokusera på ljud var ett sätt att fånga den extrema desorienteringen att vara i ett civilt läger medan bomber regnar ner över dig i timmar i taget. Med den andra romanen var det ett omvänt fokus på syn framför ljud, och det hade att göra med att huvudpersonen upplever våld bara i andra hand, genom tysta bilder som ses på datorn, säger han.
Arudpragasam själv hade vuxit upp i landets huvudstad, skyddad från traumat från det rasande kriget mellan Liberation Tigers of Tamil Eelam (LTTE) och regeringen i norr av hans familjs relativa välstånd. När vi växte upp i en tamilsk familj i Colombo under kriget såg vi till att aldrig tala tamil högt offentligt, aldrig diskutera politik i icke-familjekretsar, att alltid bära med oss våra identitetskort, att aldrig lämna huset ensam efter mörkt, och alltid tala på vissa sätt till poliser och soldater. Mitt klassprivilegium isolerade mig i den meningen att min familj skulle använda ett privat fordon eller ett privat sjukhus snarare än kollektivtrafik eller ett statligt sjukhus; i den meningen var vi tvungna att utsättas för mindre daglig diskriminering än de flesta tamilska familjer i Colombo, säger han.
Russell Crowe nettovärde
När kriget tog slut hade han flyttat till USA, för att studera filosofi vid Stanford University, och sedan för att doktorera i ämnet från Columbia University - tidiga stopp i sitt ambulerande liv. Men även på dem som har slocknat från dess brutaliteter, lämnar kriget sina avtryck - minnen av kollektiv ovärdighet överhopad av ett folk, puttande glöd av ilska, skam eller sorg. Barndomsupplevelser är alltid upplevelser utan sammanhang; de verkar normala för oss eftersom vi inte har någon annan referenspunkt. Mina barndomserfarenheter påverkade min politiska syn, men den händelse som mest påverkade min politik var förstås regeringens massakrer på tamilska civila under krigets slut, säger han.
Hans förhållande till språk har delvis formats av denna politik. Hans strävan efter det tamilska språket – som en gång endast talades i hemmets säkerhet eller bland pålitliga personer – har blivit brådskande under åren. Jag började läsa och skriva på tamil först i tjugoårsåldern. Sedan dess har det blivit väldigt viktigt för mig att arbeta på tamil. Jag håller på att översätta lite nu, men det kommer att dröja länge innan jag skulle känna mig kapabel att publicera på tamil, säger han.
Steve Blum gifte sig
Arudpragasam är i Paris vid tidpunkten för intervjun, en stipendiat vid Institute for Ideas and Imagination, Columbia Global Centers. Det är en plats som ännu inte känns som hemma. Hemma är där jag förvarar mina böcker. Jag har lämnat alla mina böcker i Colombo, så i den meningen känner jag mig inte riktigt hemma nu för tiden, säger han.
Dela Med Dina Vänner:
