Förklarat: Vikten av Nobelvinnaren Abdulrazak Gurnahs skrift om flyktingupplevelser

De flesta av Abdulrazak Gurnahs böcker visar afrikanska arabiska huvudpersoner som försöker komma överens med dislokation och främlingskap, och tittar in på samhällen och kulturer som deras grepp är svaga.

Gurnahs författarskap utforskar invandrarupplevelsen och hur exil och förlust formar identiteter och kulturer. (Ill. Niklas Elmehed Nobel Prize Outreach)

Inför deklarationen av årets Nobelpris i litteratur kallades det prestigefyllda priset – fast i kontroverser under de senaste åren – för sin brist på inkludering och erkännande av kvinnliga författare och färgskrivare. På torsdagen, Abdulrazak Gurnah, 72, som föddes i Zanzibar och nu bor i Storbritannien, blev den femte afrikanske författaren att vinna Nobelpriset i litteratur , efter den nigerianska författaren Wole Soyinka (1986), egyptiska Naguib Mahfouz (1988) och de sydafrikanska författarna Nadine Gordimer (1991) och John M Coetzee (2003).

jesse eric itzler

I sitt citat lovordade Nobelkommittén Gurnahs kompromisslösa och medkännande penetration av effekterna av kolonialism och flyktingens öde i klyftan mellan kulturer och kontinenter.

Gurnahs verk

Författare till 10 romaner och flera noveller och essäer, inklusive Memory of Departure (1987), Pilgrims Way (1988), Paradise (1994), By the Sea (2001), Desertion (2005), Gravel Heart (2017) och, senast, Afterlives (2020), utforskar Gurnahs författarskap upplevelsen av invandrare och hur exil och förlust formar identiteter och kulturer.

De flesta av hans böcker visar afrikanska arabiska huvudpersoner som försöker komma överens med dislokation och främlingskap, och tittar in på samhällen och kulturer som deras grepp är svaga. Till exempel, Paradise, nominerad till Booker-priset, refererar till den brittiske modernistiska författaren Joseph Conrads Heart of Darkness (1902), eftersom dess huvudperson Yusuf blir myndig i en tid av våldsam kolonial expansion i Östafrika i slutet av 1800-talet.

I de flesta av sina verk undviker Gurnah nostalgi och vänder upp genretroper för att visa spänningen och osäkerheten latent i den ständigt skiftande sanden av förskjutning. I By the Sea, en annan roman som nominerats till Booker-priset, utforskar han flyktingens kamp för att både minnas och glömma.

En anställd visar en hög med kopior av Afterlives av den Zanzibarfödde romanförfattaren Abdulrazak Gurnah i en bokaffärs fönster i London. (AP)

Det är svårt att med precision veta hur det blev som det har blivit, att med viss säkerhet kunna säga att först var det det här och det ledde sedan till det och det andra, och nu är vi här. Stunderna glider mellan mina fingrar. Även när jag återberättar dem för mig själv kan jag höra ekon av det jag förtrycker, av något jag har glömt att komma ihåg, vilket sedan gör berättandet så svårt när jag inte vill att det ska vara det, säger en av berättarna. Saleh, en muslimsk man från Tanzania som söker asyl i Storbritannien med ett förfalskat visum i sin svurna fiendes namn.

I en ödesvridning är den person som delegerats för att hjälpa honom att slå sig ner i det nya landet den mannens son, och i deras bittra, hårda gräl tar spänningen mellan den gamla världen och den nya formen.

Utspelet i början av 1900-talet, innan det tyska styret över Östafrika upphörde 1919, lyfter Afterlives, Gurnahs sista verk, från paradisets premiss och utforskar ödet för Hamza, en afrikansk arabisk ungdom som värvas för att kämpa för tyskarna i Första världskriget.

Bakgrund

Gurnah föddes i Zanzibar vid Indiska oceanen i december 1948, när det fortfarande styrdes av britterna. 1963, när skärgården blev självständig, skulle den gå in i en fas av inbördes oro och interna stridigheter mellan dess arabiska minoritet som hade makten och den afrikanska majoriteten. 1964 skulle Zanzibarrevolutionen se till att den konstitutionella monarken, sultan Jamshid Bin Abdullah, och hans övervägande arabiska funktionärer störtades av afrikanska vänsterorienterade revolutionärer.

I dess blodiga efterdyningar, när Zanzibar blev Förenade republiken Tanzania, förföljdes araber och andra minoriteter hänsynslöst, med vissa uppskattningar som satte dödssiffran till omkring 20 000.

Gurnah lämnade ön 1968 som 18-åring och flyttade till Storbritannien, en flykting på jakt efter en fristad. Han skulle inte kunna återvända hem och träffa sin familj förrän 1984, då han skulle träffa sin far strax innan den senare dog.

jessy schram nettovärde

Även om swahili är hans modersmål, när han började skriva vid 21, drog Gurnah till engelska, språket för hans utbildning. Han tog sin doktorsexamen från University of Kent, Canterbury, där han var professor i engelska och postkolonial litteratur tills han nyligen gick i pension. Hans akademiska arbete fokuserade på postkolonial och diasporisk litteratur, med särskild tonvikt, nämner Nobelwebbplatsen, på författare som Soyinka, Ngũgĩ wa Thiong'o och Salman Rushdie.

Den tanzaniske författaren Abdulrazak Gurnah kommer tillbaka till sitt hem i Canterbury. (AP)

I sina skrifter och sina intervjuer har Gurnah länge talat om att ha hämtat inspiration från sin barndoms kosmopolitiska Zanzibar, där en mängd språk, religioner och kulturer frodades sida vid sida, och som tar sig uttryck genom smeten av swahili, arabiska, hindi och tyska som förekommer i hans verk.

Inspiration

I sin essä Writing and Place från 2004, skriver Gurnah, … när jag lämnade hemmet var mina ambitioner enkla. Det var en tid av svårigheter och ångest, av statsskräck och beräknade förnedringar, och vid 18 år var allt jag ville lämna och hitta trygghet och tillfredsställelse någon annanstans. Jag kunde inte ha varit mer avlägsen från tanken på att skriva. Att börja tänka annorlunda om att skriva i England några år senare var att göra med att vara äldre, att tänka och oroa sig för saker som hade verkat okomplicerade innan, men till stor del hade det att göra med den överväldigande känslan av konstighet och olikhet jag kände där. .

el chapo vs escobar nettovärde

Det var något tveksamt och famlande med denna process. Det var inte så att jag var medveten om vad som hände mig och bestämde mig för att skriva om det. Jag började skriva slentrianmässigt, i viss ångest, utan någon känsla för plan men pressad av lusten att säga mer. Med tiden började jag undra vad det var för något jag höll på med, så jag var tvungen att pausa och överväga. Sedan insåg jag att jag skrev efter minnet, och hur levande och överväldigande det minnet var, hur långt ifrån den märkligt viktlösa tillvaron under mina första år i England.

Den märkligheten intensifierade känslan av ett kvarlämnat liv, av människor slentrianmässigt och tanklöst övergivna, en plats och ett sätt att vara förlorad för mig för alltid, som det verkade på den tiden. När jag började skriva var det förlorade livet det jag skrev om, den förlorade platsen och det jag mindes av det.

Vikt nu

I en tid när den globala flyktingkrisen är exponentiellt på väg upp, uppmärksammar Gurnahs arbete hur rasism och fördomar mot riktade samhällen och religioner vidmakthåller förtryckskulturer.

I sin biobibliografiska anteckning skriver Anders Olsson, ordförande för Nobelkommittén Svenska Akademien, att Gurnahs hängivenhet för sanningen och hans motvilja mot förenkling är slående. Detta kan göra honom dyster och kompromisslös, samtidigt som han följer individers öden med stor medkänsla och oböjligt engagemang.

Hans romaner backar från stereotypa beskrivningar och öppnar vår blick mot ett kulturellt diversifierat Östafrika som är obekant för många i andra delar av världen. I Gurnahs litterära universum förändras allt – minnen, namn, identiteter. Det beror troligen på att hans projekt inte kan slutföras i någon definitiv mening.

Nyhetsbrev| Klicka för att få dagens bästa förklaringar i din inkorg

Dela Med Dina Vänner: