ExplainSpeaking: Röd tråd mellan IMF:s World Economic Outlook, RBI:s penningpolitik och ursprunget till Economics Nobel

Den indiska ekonomin bevittnade en mängd viktiga nyhetshändelser förra veckan och den har ett fullspäckat schema även denna vecka.

Utanför RBI-kontoret i Mumbai

– ExplainSpeaking-Economy är ett veckobrev av Udit Misra, som levereras i din inkorg varje måndag morgon. Klicka här för att prenumerera

Kära läsare,

Den indiska ekonomin bevittnade en mängd viktiga nyhetshändelser förra veckan och den har ett fullspäckat schema även denna vecka.

Äntligen lyckades regeringen hitta en köpare till Air India, det skuldtyngda och förlustbringande nationella flygbolaget. Affären har flera konsekvenser, inte bara för regeringen och den vinnande budgivaren — Tata söner — men också för den bredare ekonomin.

En annan lite lättande nyhet var att kreditvärderingsinstitutet Moody's ändrade Indiens utsikter för statsbetyg från negativa till stabila. Läsare borde notera att Moody's har inte ändrat Indiens betyg som obligationsutgivare; som fortsätter att vara den lägsta investeringsgraden (Baa3). Men utsikterna har förbättrats. Av de tre stora kreditvärderingsinstituten - Standard & Poor's, Moody's och Fitch, som alla placerar Indien i den lägsta investeringsgraden - har bara Fitch fortfarande en negativ utsikt.

Enkelt uttryckt, dessa betyg informerar globala investerare om hur säkert det skulle vara för dem att låna ut pengar till den indiska regeringen - och i förlängningen till de indiska företagen. Ett lågt betyg, som Indien har, innebär att investerare skulle begära större belöningar (eller ta ut högre räntor) för att kompensera för den högre risken med att låna ut till den indiska regeringen eller ett indiskt företag.

Utsikterna, å andra sidan, hänvisar i huvudsak till chanserna att ett lands betyg blir sämre eller bättre. En negativ utsikt förra året innebar att Indiens betyg förväntades försämras ytterligare. En stabil utsikt är således en förbättring och tyder på att den indiska regeringens finanser förbättras. Denna förbättring anses också återspegla det förbättrade tillståndet i den underliggande ekonomin.

Fitch Ratings för sin del sänkte dock Indiens ekonomiska tillväxtprognos till 8,7 procent för den nuvarande finanspolitiken samtidigt som de negativa utsikterna för Indiens obligationsemission bibehölls. Det kom några goda nyheter från Fitch och det höjde Indiens BNP-tillväxtprognose för FY23, det vill säga nästa räkenskapsår, till 10 procent.

Till sist var det RBI:s penningpolitik, vilket visade sig vara det längs i stort sett förväntade linjer . De flesta analytiker gissade att RBI skulle bibehålla status quo på reporäntan - det vill säga den ränta som RBI tar ut av affärsbanker när de lånar ut pengar till dem. I tider av svag ekonomisk aktivitet, som är fallet just nu, håller RBI reporäntan låg för att stimulera till kreditskapande – eller ge ut nya lån – från bankerna.

Det enda problemet har varit att det också är tider då inflationen varit ganska hög. Hög inflation får vanligtvis RBI att göra tvärtom – höja reporäntan för att kyla ner den ekonomiska aktiviteten. Men som ExplainSpeaking har skrivit vid ett flertal tillfällen under det senaste året, har RBI prioriterat att öka BNP-tillväxten samtidigt som priserna förblir ganska höga.

Anledningen har varit enkel: RBI är fortfarande oroad över Indiens tillväxtåterhämtning. RBI-guvernören talade i metaforer men hans mening var tydlig för alla när han sa att RBI inte ville gunga båten när den närmar sig stranden och att det faktiskt fanns en resa bortom att nå stränderna också. I enklare termer vill RBI inte höja räntorna eller minska likviditeten (eller de pengar som finns tillgängliga i banksystemet för att förlänga nya lån) för tidigt eller för abrupt för att inte skada Indiens begynnande ekonomiska återhämtning.

Detta val av Indiens centralbank ligger i hjärtat av en global debatt som utan tvekan är anledningen till att det så kallade Nobelpriset i ekonomi – som kommer att tillkännages senare idag – kom till.

Men först den globala debatten om avvägningen mellan tillväxt och inflation.

Den 12 oktober släpper Internationella valutafonden sin senaste World Economic Outlook. IMF släpper denna rapport två gånger varje år – i april och oktober – samt regelbundna uppdateringar om dessa utsikter. Läs det här stycket för att förstå vad IMF sa för exakt ett år sedan i sin Utsikter för oktober 2020 och denna för att förstå hur saker och ting stod i Juli uppdatering i år .

En viktig oro den här gången kommer att vara ökningen av inflationen i flera länder. Sedan början av 2021 har inflationen med det totala konsumentprisindexet (KPI) ökat i avancerade och framväxande marknadsekonomier, drivet av ökad efterfrågan, brist på insatsvaror och snabbt stigande råvarupriser, konstaterar IMF:s senaste WEO. Långvariga utbudsstörningar, råvaru- och bostadsprischocker, långsiktiga utgiftsåtaganden och en avförankring av inflationsförväntningarna kan leda till betydligt högre inflation än vad som förutspåtts i baslinjen. Tydlig kommunikation, i kombination med lämplig penning- och finanspolitik skräddarsydd för landsspecifika sammanhang, skulle dock kunna förhindra att 'inflationsskräck' inte slår ut inflationsförväntningarna, konstaterar IMF i ett av huvudkapitlen i årets WEO.

Nyhetsbrev| Klicka för att få dagens bästa förklaringar i din inkorg

Nu till det mest spännande: Vad är kopplingen mellan en centralbanks inflationsoro och ursprunget till Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap, som felaktigt kallas Nobelpriset i ekonomi.

Det första att veta om den här utmärkelsen är att Sveriges riksbank är Sveriges centralbank och att det är Riksbankens pengar – alla 10 miljoner svenska kronor eller 8,6 miljoner kronor allt – som ges bort.

Kendrick Lamar nettovärde

I sin fascinerande bok, The Nobel Factor: The Prize in Economics, Social Democracy, and the market turn, beskriver Avner Offer och Gabriel Soderberg historien om födelsen av Economics Nobel.

Här är kärnan.

Den svenska centralbanken startade priset 1968 i ett försök att undergräva den dominerande politiska ekonomins berättelse om en socialdemokrati. På scenen efter världskriget hade Sverige sett uppkomsten av socialdemokratin – en politisk ideologi som tror på att införa höga skatter för att finansiera en omfattande välfärdsstat. Men ett av nyckelkraven för att uppnå socialdemokratins mål såsom fullare sysselsättning, utbredda och överkomliga bostäder etc. var att ha låga räntor i ekonomin. Låga räntor behövdes för att få ner kostnaderna för att låna av staten. Det krävde i sin tur att Sveriges centralbank berövas dess oberoende. Boken beskriver den hårda kampen mellan Sveriges statsminister Tage Erlander och Per Åsbrink, som av premiärministern valdes till chef för Sveriges riksbank. Även om Åsbrink tillhörde det styrande partiet, när han väl gick med i centralbanken, började hans åsikter att förändras snabbt och han började se missförhållandena med regeringens politik som höll räntorna konstlat låga.

Det kom till sin spets i början av 1957 — två år efter att Åsbrink tillsattes. I januari och februari 1957 kämpade den socialdemokratiska regeringen för att finansiera sitt bostadsprogram inför kreditransonering från affärsbanker. En högre ränta skulle ha lugnat bankerna, men bostäder skulle kosta mer. I uppehållet verkade bankirerna få övertaget. En kreditpress skulle kunna splittra regeringskoalitionen och splittra det socialdemokratiska partiet. Premiärministern var fast besluten att slåss. Åsbrink gav vika och köpte statens bostadslån. Men den 10 juli 1957 genomförde han en ’kupp’. Utan att rådfråga ministrar övertalade han Riksbanksstyrelsen att dra ner på statens upplåning och att höja diskonteringsräntan med en procent. Detta startade en akut politisk kris. Det var dåligt tajmat: koalitionen med Agrarpartiet var bräcklig, och det partiets delegat i Riksbanksstyrelsen hade motsatt sig höjningen.

Inte överraskande var statsministern förbannad över Åsbrinks 'dumhet'; regeringen hade 'lidit en mycket allvarlig prestigeförlust', skriver författarna.

Åsbrinks kupp toppade rubrikerna i flera dagar och gladde oppositionen. Koalitionspartnern (Agrarpartiet) fruktade att det skulle skada sina väljare. Oppositionstidningar skrev att regeringen hade sig själv att skylla för att skapa en 'sjuk ekonomi' som behövde denna medicin. Den socialistiska drömmen om låga räntor hade gått upp i rök. En annan skrev att Åsbrink hade ’bevisat sin duglighet’ och visat ’att centralbanken inte är något annex’ till Finansdepartementet, berättar författarna.

Hur som helst, samtidigt som det var farligt att avskeda Åsbrink, lyckades det styrande politiska etablissemanget förödmjuka Åsbrink. År 1958 hade premiärministern vridit tillbaka kontrollen. Under flera år efteråt steg inte räntorna, och aldrig mer skulle denna guvernör gå ur linjen. Ytterligare vedergällning följde. Centralbanken fick sina inkomster från seigniorage, räntan på obligationerna som den köpte av staten med pengarna den skapade. Högre räntor gjorde att bankens vinster från statens upplåning bekostades av svenska skattebetalare. Banken överlämnade varje år ett mindre belopp till statskassan och förvarade resten på ett särskilt konto, som byggde upp till ett stort kapitallager. Kuppen på en procent hade skapat en infusion av inkomster, men finansministeriet gick snabbt för att avbryta den genom att femfaldiga sin andel av uttaget.

Att starta Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap var enligt författarna Åsbrinks sätt att komma tillbaka till Socialdemokraternas dominans samtidigt som han utgav sig för att vara vetenskapens beskyddare. Författarna hävdar att Nobelpriset i ekonomi användes för att driva ut vänsterekonomer och främja de som trodde på marknaden.

Poängen är att, oavsett om man håller med författarnas analys eller inte, är det tydligt att en centralbanks oberoende, liksom dess val, ofta är djupt politiskt till sin natur.

Vem tror du kan vinna Nobelpriset i ekonomi i år? Skriv till mig på udit.misra@expressindia.com

Var försiktig,

Udit

Dela Med Dina Vänner: