Varför Sanjaya Baru tittar på nedmonteringen av en gammal ordning av makteliter för en ny ideologisk hegemoni i 'India's Power Elite: Caste, Class and Cultural Revolution'

Premiärminister Narendra Modi är inte den första premiärministern att arbeta sig upp från en icke-elitbakgrund. Manmohan Singh, Atal Bihari Vajpayee och Lal Bahadur Shastri kom också från ödmjuk stam

Indiens maktelit: kast-, klass- och kulturrevolution | Av Sanjaya Baru

Debatt om den ständigt utvecklande makteliten i Indien är inget nytt koncept. Styrkan i Sanjaya Barus senaste bok är dock dess aktualitet. Under premiärminister Narendra Modi har termen maktelit fått en ny, tankeväckande, något olycksbådande slutsats. Modi, som Baru ser det, har avvecklat den gamla ordningen av makteliter i Delhi och försöker påtvinga en obestridlig hegemonisk dominans på ideologisk grund. Globaliserade överklassintellektuella och liberaler är misstänkta och kommer att ersättas av hindunationalister i medelklassen som verkar tjäna Bharats större sak i motsats till Indiens. Varje förnekande av den nya tron ​​betraktas med ohöljd fientlighet.
Baru drar paralleller med Modis socialt splittrande, disruptiva rörelse och Mao Zedongs kulturrevolution (1966-76), skillnaden är att medan Modi vill rensa ut den gamla eliten utanför sitt parti, ville Mao befria sitt eget parti från tvivlare inom som ville ta bort honom. Maos revolution var marxism, leninism och maoism medan Modis bygger på Sanghs version av hinduistisk nationalism. Kulturrevolutionen gav röda gardet fritt spelrum (studentledda paramilitära tjänster instiftade av Mao) att ta lagen i egna händer. På liknande sätt tycks självutnämnda hinduiska vigilanter ha frihet att slå anarki och rädsla över koprotektionism, kärleksjihad, påstådd uppvigling från muslimska minoriteter och vänsterradikalism.
Karaktären hos Indiens maktelit har förändrats under åren i samklang med omvälvningarna i valpolitiken. För socialisten Ram Manohar Lohia definierades Indiens maktelit vid självständighetens gryning av brahminska kaster, privilegierad skolgång och förtrogenhet med det engelska språket. Under årens lopp har många andra faktorer spelat in. Eran av koalitionspolitik och införandet av reservationer för andra bakåtklasser (OBC) gjorde elit, regionala partier och politiskt inflytelserika kaster framträdande, som inte var på toppen av den traditionella kastpyramiden. Övre kaster i den första Lok Sabha ockuperade hälften av parlamentsplatserna, medan OBCs var 10 procent. Sedan dess har övre kaster gett efter för OBC:erna inom parlamentet och det skulle ha varit till hjälp om Baru hade tillhandahållit lite aktuell statistik. Till och med den en gång högre kasten Rashtriya Swayamsevak Sangh (RSS) har öppnat sina toppsteg för OBCs, kategorin som Modi tillhör.
Baru har vävt sina omfattande erfarenheter som akademiker, journalist, medierådgivare och ekonom för att lägga fram sin avhandling om eliter. Ibland flyttar han fokus för att dela anekdoter av sina egna erfarenheter och citerar sociologer och ekonomer för att ge det en lite akademisk prägel. Detta gör boken svår att klassificera i någon tydlig lucka.
Modi är inte den första premiärministern att arbeta sig upp från en icke-elitbakgrund. Manmohan Singh, Atal Bihari Vajpayee och Lal Bahadur Shastri kom också från ödmjuk stam. De ansåg dock inte att det var nödvändigt att fortsätta betona saken. Snarare försökte Modis föregångare, när de väl kom, att bli en del av Lutyens Delhi och uppvakta det som ansågs vara den nehruanska eliten. Modi däremot gör inga försök att passa in. Snarare försöker han förinta de gamla landmärkena för makteliten från Nehru-Indira-eran. Omvandlingen av Nehru Memorial Museum and Library från ett minnesmärke till Nehru enbart till ett för alla PM är ett sådant exempel.
Idag handlar den verkliga kulturrevolutionen och maktskiftet som pågår inte om att ersätta en uppsättning intellektuella utbildade i det engelska språket med en annan utbildad i folkmun. Det handlar om störtandet av globaliserade överklassintellektuella av provinsiella hindunationalister från medelklass. Dessa nya intellektuella runt Amit Shah och Yogi Adityanath ser de gamla intellektuella från både höger och vänster, oavsett om det är en Romila Thapar eller en Montek Singh Ahluwalia, som en del av samma sociala uppsättning. De vill att detta etablissemang ersätts av en desi kulturell revolution.
Spridningen av mediamakt har också hjälpt till att minska Lutyens arv och omforma makteliterna. Den mysiga relationen mellan seniora mediaproffs och regeringen har upphört. Trots den växande rikedomen och makten hos ägare och redaktörer sker en fundamental förändring med politiker som antingen kontrollerar eller äger media direkt eller genom ombud. Det växande hävdandet av statsmakt i centrum och i staterna under Modi har tvingat media att bli fogliga eller öppet partiska med några hedervärda undantag. Modi har ogenerat böjt media och kändisar för att tjäna hans sak.
Modi riktar sig inte bara mot institutioner, han vill sätta sin prägel fysiskt på Lutyens Delhi genom att bygga om Central Vista. Konstnären Anish Kapoor ser Modis förstörelse av Lutyens Delhi som ett resultat av hans politiska fanatism. Han ser sig själv i centrum som skaparen av ett nytt hinduiskt Indien. Den gamla ordningen ser den nya – som saknar någon estetisk känslighet – som barbarer vid porten, medan en ny aspirerande klass tror att den äntligen kommer att få sin rätt under en stark hinduisk ledare.

dan reynolds nettovärde

Coomi Kapoor är medverkande redaktör, denna webbplats

Dela Med Dina Vänner: